Elin Madeleine Larsson

efter att maddline jobbat ännu en kväll i herrgården funderar hon på om hon är trött eller inte. känns dock som att jag är för pigg för att sova. så tänkte uppdatera min blogg här lite. har ju faktiskt inte skrivit så mycket om vad som händer i min värld för tillfället. kan ju va för att det just nu känns som om det händer verkligen ingenting. dagarna bara går förbi och det känns inte som om ja gör någonting meningsfullt med tiden eller något jag verkligen tycker om. för tillfället känns det som om min kropp värker av allt slit, den pallar inte mer. ont i rygg, huvud och magen krånglar som bara den. mår nu illa också efter att tryckt i mej en kaka då man får äckel mat på jobbet. så man är typ hungrig hela tiden, eller i allafall inte mätt typ. känns också just nu som om ja är inne i en sjukt jobbig svacka där jag enbart känner BLÄ för allting. vad jag än ska göra känns det som om de suger eller som om de kan kvitta. vill endast ligga i min säng och typ glo på tv eller nått helt otroligt ensamt. för jag är inte socialsugen heller ett piss. kan ju va så att höstdeppritionen slått ner mej. eller att jag helt enkelt bara behöver komma härifrån. för är de så här livet ska va? klubbhusets börjar närma sig säsongens slut, och ja måste säga att närma sej arbetslösheten känns just nu lite skönt på något vis. även om ja vet att jag kommer bli dööödsuttråkad av att inte jobba då jobbet varit mitt liv sen studenten. men ändå. sommaren är så över nu också. jag har spenderat till 99 procent av min sommar på hooks herrgård. och om ja tänker igenom sommaren så är det ändå riktiga minnet jag kommer bära med mej i år diggiloo och david. det var förmodligen en av dom bästa kvällarna jag kommer uppleva på hok, tillochmed bästa helgen. jag hamnade hemma hos en kille som kommit att betydda mest av allt på länge. han tog mej ur något som jag då befann mej i som jag nu ALDRIG kommer ångra tog slut. för visst kan jag med ärlighet säga att jag grät som en galning över något som jag nu verkligen aldrig skulle fälla en tår för igen. jag vill aldrig tro mej älska någon eller något så mycket att när de försvinner gör att jag inte vill leva mer igen. så tack vare david såg jag ljuset igen. och även om både han och jag nog trodde att i det aldrig skulle gå så här långt som de gjort så tycker jag nu om honom så galet mycket att jag kan säga att han nog är den snällaste, underbaraste och roligaste människan jag någonsin mött. och jag kommer bära med honom i mitt hjärta för alltid. för vad som än händer och vart han och jag än befinner oss om ett år eller tillochmed om några månader så är jag glad att jag gett så mycket kärlek åt honom även om vi kanske aldrig kommer bli tillsammans. iallafall, som det ser ut nu har jag som sagt tagit tag i mitt usa projekt, och det ser ut att gå med framgång. för visst är det påtiden att jag lämnar denna plats som vaggeryd för ett tag, kanske för alltid. för vad finns här. för ett år sen gick jag och "mina" tjejer på hemmafester och drack oss odrägliga på fester i kommunen. något som verkligen runnit ut i sanden. visst går vi på krogen ibland. men vart tog tjejgänget vägen? jag kan inte förstå att människor som jag avgudat så mycket försvunnit ur mitt liv. har jag verkligen jobbat så mycket? eller är det helt enkelt så fel på mej att ni bara överger mej? en person som jag älskar med hela mitt hjärta är tessan, förra veckan började jag tillochmed gråta när jag täntke på henne. jag saknar henne så mycket att det gör ont. även om vi kanske aldrig kom varann så där nära att man vet allt om varann så kom vi varann så nära att jag verkligen älskar henne och behöver henne. och nu är hon i norge. kasnke ses vi inte på sjuktsjukt länge nästa gång. spec. om ja åker till usa. så hur kommer de bli när vi ses igen om kanske mer än ett år, kan man verkligen känna varann så som förr då? matilda flodin är den jag spenderat mest tid med i sommar, mest för att vi jobbat så mycket tillsammans. så för den skull måste jag tacka jobbet, för jag skulle inte byta bort vår tid tillsammans på herrgården. för oj vad nära vi kommit varann. eller iaf känns de så. när anna började i klubbhuset kom vi också varann närmre. och jag upptäckte faktiskt vilken roliga människa hon är och vad kul hon och jag hade tillsammans. ja tänk tiden då ja, fia, anna och matilda började umgås. det är ju som om de vore en helt annan tid. fia lilla som för sååå länge sen va min absolut bästa vän. när vi brukdade göra oss iordning tillsammans, sova över och berätta allt för varann. de känns så långt borta. varför gled vi isär? sanna som jag började umgås så mycket med när vi hade pojkvän i samma killgäng, vi har ju faktiskt alltid haft varann. men då va vi verkligen nästan jämt. är de pågrund av att det tog slut mellan mej och honom eller varför tappade vi närheten av varann? som sagt förtillfället nästan måste jag åka bort härifrån för att få perspektiv på allt jag tänker på, eller bara helt enkelt bli av med alla tankar som jag har inom mej. även om ja är så sjukt rädd för att åka härifrån, för man vet ju inte vad som finns kvar om ett halvår/år? och hur vet jag om jag gör rätt? för tänk om jag lämnar någon som jag borde hålla nära hjärtat för resten av livet.